Hammarby Alpin Marathon

En gång sprang jag 4.3mil i Hammarbybacken.
En gång sprang jag upp och ner för den där jävla backen 23 gånger.

Fråga mej inte varför jag gjorde det...
Kan nog hamna på topp 3 på dummaste saker jag gjort, EVER.

Om 1 månad kan NI göra det… Jag gjorde det 2011 och tänker inte göra det igen!

Ungefär så här försökte jag sammanfatta loppet/tävlingen dagarna efter:


Jag har på dom senaste 19 åren som längst sprungit 2 mil i ett sträck. Det har jag gjort en gång.... och det var för typ 7 år sen....
Det längsta jag har sprungit det senaste året är en stafettsträcka på runt ca 13km.
Den där gången för 7år sen när jag sprang 2 mil, tänkte jag att det här ska jag fan i mej aldrig mera göra.

Det gjorde så jävla ont.
Min kropp är liksom inte gjord för distanser över 15km...
Dom två milen sprangs dessutom på en bana utan speciellt många backar.

Visst jag tränar mycket och springer en del. Ser att jag snittar runt ett par mil i veckan men det är korta distanser för jag gillar inte att springa länge, jag blir så jäkla trött. 5km passar mej, då behöver jag bara lida i 20minuter.

Nu hade jag till råga på allt varit sjuk veckan innan och druckit rödvin på fredagkvällen.
Så jag fattar fan inte varför jag åkte iväg till Start. Fattar inte!

Att jag åkte till Hammarbybacken får ju faktiskt ses som hur dumt som helst.
Men nåt i min hjärna sa, låt oss testa några varv. (11varv var målet) Sagt och gjort och jag packade väskan.

Efter 11 varv fick jag stanna och stanna länge, för jag hade kramp i framsida lår. Så där, innan jag ens sprungit hälften, hade jag en sån kramp att jag höll bli tokig.

Sen började djävulskapen på riktigt...
Konstanta krampantydningar i framsida och baksida lår, ljumskar, vader och höftböjarna. Så fort jag tog ett för stort steg eller tryckte till drog ett par muskler i hop sej totalt.
Men jag fick en klassisk mållåsning och tänkte, jag tar ett varv till...

Vid varv 15 började jag hata Hammarbybacken. HATA!
Vid varv 18 inser jag, att jag inte har aning hur jag fixat dom två senaste varven. Som om tiden försvunnit!?
Vid varv 20 tänkte jag, jag kommer faaan att misslyckas.
Vid varv 21 tänkte jag, det kommer inte gå jag kommer få ge upp. Jag hade grönjävligt ont. Dessutom började solen gå ner och kylan började tillta. Att bryta vid varv 21 av 23, vilken galen förslust…

Men nåt långt inne i huvudet upprepades som ett mantra "jag slutar aldrig jag kommer krypa upp för den där jävla backen om det så krävs"
Vid varv 22 inser jag att det kommer nog gå.
Vid varv 23 är skiten över...

Jag hade träningsvärk i sex dagar, personligt rekord!

Jag fattar faktiskt inte hur det kunde bli så att jag sprang 23 varv i Hammarbybacken, lägg därtill 2 stigningar innan jag hittade anmälan.
Så 25 stigningar...hur faaan gick det till?
Hur kunde jag hålla på i 6timmar och 20 minuter och inte dööö ;-)

Men att göra nåt sånt här är speciellt, det lämnade inte mitt huvud och min kropp på många många månader. Nästan varje dag under lång tid var jag tillbaka i Hammarbybacken. Det var som att känslorna jag upplevde under den där dagen var känslor som man i vanliga fall inte ens är i närheten av. Så starka, så många, så intensiva. Det gjorde ju så ont men jag hade inte gett upp. Det satte ett märke i mitt sinne, som om jag stämplade mej själv oerhört hårt.

Det är så enkelt, ni vet man bara springer, men det var ändå så oerhört svårt och just det påverkade mej väldigt starkt. Stämpelmärket fastnade oerhört hårt i sinnet.

Att jag fixade det var så klart underbart. Det skapade en känsla av att jag alltid kommer att överleva vad jag än tar mej till. Jag vet ju att så inte är fallet men att få känna den känslan om än för bara en sekund är värt väldigt väldigt mycket. Sätt ett berg framför mej och jag tar mej över det, oavsett mängd tårar.


Om en månad kan NI göra det!



Jag lovar er att det kommer göra ont, vara sjukt jobbigt, kännas som det inte är värt det, 1000gånger kommer ni svära åt er själva. Ni kommer kanske till och med förbanna er själva, hata er själva en smula. Ni kommer känna er ensamma, kanske till och med hjälplösa… men så helt plötsligt, om ni har det som krävs, kommer ni att passera mållinjen. Å DÅ!


Å DÅ, ni kommer få en enorm belöning, en belöning ni inte kommer i närheten av i vanliga livet.

En belöning som faktiskt är snudd på obeskrivbar.

Så är det bara!

Ett minne för livet!






Vill ni vara med i Hammarby Alpin Marathon kolla in denna länk.



http://somnlos24h.se/