Gubbvad och nåt trasigt i knät, ingen bra uppladning för 12.4km terränglöppning.
Läggdärtill, som jag skrivit, att jag sprang 1km i måndags och 3-4km i onsdags.
Thats it den här sommaren...
Nä just jag, jag lunkade ett par femmor tidigt i sommras oxå.
Jag var nära att tacka nej men det fanns ingen reserv i laget och jag kände mej nästan tvingad att åka till Dalarna.
9stycken vill springa, skulle jag hindra dom?
Men när jag värmde upp 15 min innan start funderade jag vad jag höll på med.
Vaden värkte, knät knäppte och värkte.
Jag haltade fram och tänkte att jag var en stor idiot, varför ska jag vara så envis, varför lyssnar jag inte på kroppen.
Fan jag kommer få gå, det kommer ta två timmar...
Men så 1 minut innan start börjar ju så klart adrenalinet pumpa och när jag gav mej iväg kändes allt helt okej.
Visst det gjorde ont, var instabilt men jag kunde springa.
Tog det väldigt lungt i början eftersom jag inte värmt upp, 5.00 resp 5.30 på dom första två kilometrarna, hela tiden orolig att det bara skulle knäppa till i vaden eller i knät.
Sista kilometern gick på 4.03 i ganska tuff terräng, behöver jag säga att det kändes bra :-)
Sprang lite old school, lite mer på hälarna för att inte fresta på vaden för mycket. Dessutom måste jag sprungit lite snett för mitt vänstra, friska ben tog helt slut.
Men kroppen höll, jag gjorde 12.4km på 59.03 och känner mej hyfsat nöjd.
Tiden är inte jättebra men det var en tuff bana, ibland fick man trippa/hoppa mellan stenar, det var lerigt och bland var jag nere i gångfart.
Min tid på sträckan var den 36de bästa av runt 300.
Så lite märkligt är det att jag kan springa så fort utan extra konditionsträning... kan det vara crossfiten ?