Börjar lära mig

Att sätta ord på känslor:

Rister
Vibrerar
Frustar

Hade några val ikväll.

I era öron låter det knäppt, jag vet det, men att gå in i ett rum där det är 90 grader celsius handla denna gång om att komma vidare. Att bryta upp och att komma loss.


Strax:

Stillhet
Lugn
Balans

Blått

Solstrålar gråa av aska på en genomblå himmel utan moln.
Jag har skaffat mig gott om kläder men fryser ändå. Tror ändå på vår för i vecka har snön sakta men säkert börja smälta.

PB igen

Idag i benböj.
110kg

Trenden håller

Har ökat med 5kg per år i bänkpress.
Idag for 120kg upp.
YES!!

Igår

Tränade jag så hårt att jag knappt kunde stå. Stod på alla fyra och flåsade...
Folk kör friskvård på mitt gym och jag kände mej ytterst udda.
40min med tunga vikter och högt tempo och så fort jag var klar med en runda hade jag energi för att direkt gå på en ny.

Vilket resulterat i att jag fortfarande är helt matt och tom i kroppen trots att det nästan gått 24h sen passet.
Det var nåt som behövde komma ut...
Nu sitter smärtan i musklerna.
Känns normalt och skönt på nåt vis.

Flödar

Rinner. Pulserar.
Som en ström av aldrig sinande tankar.
Inte glädje.
Inte ro.

Vibrerande hjärta, skakande andetag.
Jag är hammarstädet, hammaren en evighetsmaskin. Ljudet som ekar i mitt huvud maler mig sakta sönder och samman.

Du berövar mig mitt livet och jag har ingenstans att fly, ingenstans att ta vägen.

Räddar du mig om jag säger ja?

En utmanares bekännelser

Här kan ni läsa om vad det innebär att vara med TV-programmet Gladiatorerna. Inför, under och efter. 
Från början publicerades en del om dagen på Gladiatorn Primes hemsida Aldrigvila.se
Här kan ni läsa det i en helhet.

DEL 1
Det var nog där på restaurangen i stan tillsammans med mina bästa vänner det hela började.
Vi satt och diskuterade livets mening och inte helt oväntat gled samtalet in på träning…
- När är man vältränad?
- När kan man säga att man är vältränad?
Buden var lite olika, jag fastnade för en ganska enkelt definition,
10 km under 40 min och 1.5 ggr din egen vikt i bänkpress, dvs väger du hundra kg ska du lyfta 150 kg.
Och det här ska genomföras under ett och samma träningspass…
Först löpning, sen bänkpress.
Jag fastnade för den definitionen av den enkla anledningen att det är så förbannat svårt att vara stark OCH uthållig samtidigt. Det krävs år av träning och fokuserar du för mycket på det ena tappar du direkt det andra. Att springa milen under 40 trodde jag att jag skulle fixa på en sommar, värre var det med bänkpressen, lyfte väl då 2008 min egen kroppsvikt ungefär. Dvs 100%.
Till saken hör att när jag började lyfta runt 2003 så hade jag problem med 30 kg i bänkpress, det är sant, så klen var jag!
Minns att jag körde hantellyft åt sidan med 1kg-vikter, jag klarade inte 15 stycken… Styrketräning var liksom inte jag!
Så där på restaurangen var det ett snudd på omöjligt mål som formades i mitt huvud. Ett mål som skulle ta flera år att genomföra och som senare skulle ta mig på mitt livs äventyr.

DEL 2
Gladiatorvinjetten flimrade förbi framför mig, där jag satt i soffan. ”Sök nu”
Hehehe, jag skrattade till men slog upp Tv4s hemsida och började att läsa. Det var några enkla frågor man skulle svara på.
- Vem är du?
- Beskriv dit bästa idrottsminne?
- Hur blir du när du förlorar?
- Skador ?
OSV

Hmm… Skulle jag söka?
Lite tid över i soffan, datorn i knät… ähh, va fan jag skriver, ingen behöver få veta nåt.

På frågan,
Vad är det roligaste du gjort i ditt liv?
Svarade jag ungefär så här:
Varje gång jag flyttar min fysiska gräns blir jag glad och lycklig, det händer inte allt för sällan och jag utvecklas fortfarande trots att jag närmar mig 40 år. Jag är nog rädd för den dagen då jag känner att jag nått min peak och att det från och med nu kommer bli lite sämre för varje år.
Men pratar vi om en enskild dag av lycka så säger jag mitt bröllop men jag är en person som känner mig lycklig ofta och jag gör så mycket olika saker att jag inte kan peka ut något enskilt.
Men känslan att nästan ta starten i Stockholmscrossen hamnar nog högt. Att se en NBA match och få följa med in i omklädningsrummet för intervjuer var cool. Eller se The G.O.A.T(the greatest of all time) Ricky Carmichael och att få träffa honom i Frankrike var obeskrivligt.

Att få avgöra en basketmatch med en sekund kvar var extatiskt. Eller varför inte en perfekt pistad slalombacke i alperna eller att få höra att mina barn älskar mig.

Sedan gick veckorna och helt plötsligt ringde telefonen.
- Hej och välkommen på uttagningarna till Gladiatorerna 2011, det blir fysiktester vid påsk. Det kommer att pågå en hel dag så jag hoppas du är väl förberedd.
Hjärtat slog några extra slag och jag började fundera på vad jag gett mig in på.

 DEL 3
Det är klart att pulsen går upp när man får sådana samtal, tusentals och åter tusentals sökte men min ansökan verkar ha gjort avtryck för jag var 1 av ca 150 som skulle testas, 16 platser stod på spel. Jag hade inte berättat om ansökan för någon och när påsken kom var jag bjuden på middag där det dracks vin till maten… Dagen efter var uttagningarna… Jag hade dessutom gått ner från 5 kg på 5 veckor för att vara extra snabb. Så det var en konstig känsla att äta och dricka gott dagen innan.
Sanningen är den att jag hade nog blivit helt besatt av tanken att komma med i Gladiatorerna sedan jag skickade in min ansökan. Kanske inte av att vara med i tv utan mera på tanken att bli uttagen, att få testa utmaningen.

Uttagningarna var på GIH, gymnastik och idrottshögskolan i Stockholm, och jag lovar er att folket som var där på uttagningarna var väldigt speciella men ALLA hade en sak gemensamt. Extremt vältränade.
Idrottsmän och kvinnor, magrutor, biffar, triathleter, löpare, gymnaster, högljudda, diskreta men alla med samma mål.
Meter television, som är dom som sköter produktionen, hade meddelat att man som kille måste man minst klara 15 chins och springa 3 km under 12 min.
Chins var jag lite ovan med så jag hade kört lite extra chins veckorna innan.
Veckan innan klarade jag 18 strikta … Så skönt!

DEL 4
Så kom dagen det var dags att bege sig till GIH, för att få min fysik utvärderad.
Harres-test, ett test där man testar koordination, smidighet och snabbhet var det första testet.
Hade aldrig ens sett testet men klarade det hyfsat.
Test 2: chins, hade som sagt gjort 18 innan. Nu exploderade jag. 32 stycken och jag kände en eld i bröstet som inte går att beskriva.
Jag levererade lite bättre än vad jag trodde under hela dagen och avslutade fysiktesten med att springa 15.8 på beeptestet.
Tyvärr räckte inte mina resultat och besvikelsen jag kände var galet stor. Onaturligt stor faktiskt, hade ingen aning om att det här hade börjat betyda så mycket för mig.
Det är lite typiskt mig att satsa på något som jag inte riktigt är skapt för… 170 cm lång och jag har spelat basket i över 20 år, hur smart är det? 65 kg och satsandes mot gladiatorerna…

På min uttagning deltog även Noghur, en extremt stor kille som blev publikfavorit den säsongen. Imponerande snabb och självklart stark som en björn, men herregud vilken dålig kondition.
Jag sprang bredvid honom i beeptestet och var ärligt talat knappt varm när han ramlade ihop bredvid mig.
Men hans kvalitèer var på ett annat plan och jag visste att kunde han komma med kan jag. Jag är motsatsen till honom, liten, tunn och uthållig. Jag tror dock vi delar samma fightinghjärta.
Jag ger extremt sällan upp!

DEL 5
Jag kom alltså inte med i Gladiatorerna 2012 men jag började direkt satsningen mot nästa års uttagning!
Årets som följde snittade jag 6.3 träningspass per vecka.
Inget jävla fusk.
Stenhårda pass, mycket sömn och en tunn tunn lina att balansera på.
Ville inte bli sjuk, klara mitt jobb, finnas där för min familj, göra allt rätt.
Vet inte om jag lyckades med så mycket annat än att träna som en galning utan att bli sjuk…
Lyfte 153% av min egen vikt i bänkpress och sprang milen under på 39.50 under samma träningspass på hösten 2011.
Lade då ner löpningen, började äta mer och lyfte 115kg i bänkpress strax efter nyår.
Då vägde jag runt 70 kg

 Kollade självklart på gladiatorerna på tv men var inte manisk, snarare irriterad och förbannad att det var andra och inte jag som körde. Ska jag vara helt ärlig var jag jävligt irriterad varje gång jag såg skiten… Varenda dag tänkte jag på uttagningarna och fokuserade varje träningspass på att bli starkare, snabbare och bättre.
Jag tjatade på mina nära och kära, gladiatorerna hit och gladiatorerna dit. Bänkpress hit och bänkpress dit… Proteiner och maxlyft…
Var riktigt jobbig, och med en löjligt omotiverad mållåsning.
Besatthet, tror jag det kallas…
Jag skulle bara komma med!

DEL 6
Ett år gick. Ny trailer. Återigen dags att söka.
Den här gången fyllde jag i min ansökan med skräckblandad förtjusning, tänk om jag inte ens får komma på uttagningarna?!
Helt plötsligt hade det här börjat betyda något.
Det bästa är nog att bara glömma att jag sökt.. Träna på och hoppas. Jag känner mig själv när det gäller sådant här och vet ju hur arg jag skulle bli om jag inte kom med.
När telefonen ännu en gång ringde insåg jag att jag inte hade accepterat ett nej.
Självklart skulle jag på uttagningarna. De vore riktigt knäppa annars, så tänkte jag. Så stark var min mållåsning.
När?
Var?
Hur?
Vilka övningar?
Jag bombaderande tjejen som ringde om detaljer, var intensiv.
Toes to bar även i år? (Toes to bar är en övning där man hänger i ringar, raklång, sedan ska man dra upp tårna till fingrarna så många gånger man kan)
Hon som ringde blev nog lite förundrar över min mållåsning.
Tänk att just jag skulle bli en person som går igång på sånt här så totalt, dessutom som 37-åring. Jag försöker här berätta på ett sansat sätt hur det var, men det var faktiskt allt annat än sansat.
Timme efter timme, dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad, omklädningsrum, för hög musik i mina lurar och totalt fokusering.
Svett, mjölksyra, repetitioner och maxlyft där jag fler än en gång funderade på vad jag höll på med.
Det konstigaste är ändå kanske att jag vid nästan varje träningspass fick rysningar av vällust. Det spelade ingen roll hur mycket mina muskler värkte. Det hände att jag fick sluta träna för att jag visste att jag skulle träna dagen efter och måste kunna gå då, måste kunna röra mig, inte vara för trött. Jag har idrottat sedan jag var 9 år och min kropp börjar bli trött och att ta sig ner för trapporna på morgonen är ibland svårt.
Så stel är jag!
Kanske är det därför jag älskar träning så mycket, för efter 15 minuters uppvärmning känns min kropp som 20 år igen.
Jag skulle nu till GIH för andra gången. Förra gången hade jag misslyckats, nu skulle jag få en ny chans.
En ny chans att bli utmanare.
En ny chans att bli mosad av killar på 100 – 110 kg.
Den här gången tänkte jag inte misslyckas. Den här gången var det min tur.
Visste att det var nu eller aldrig.

DEL 7
Denna gång var det inte så långt mellan samtalet och själva uttagningarna på GIH, dessutom hade jag inte sprungit och gått upp i vikt…
Jag visste att jag var stark men hur uthållig var jag? Hur mycket skulle jag satsa på att gå ner i vikt? För mycket och för snabbt och man förlorar kraft och styrka.
Vad skulle jag prioritera? Styrka – Snabbhet – Uthållighet?
Tiden var för knapp, det var bara att köra. Så gott det gick!
Väl på plats på GIH visade det sig vara precis samma upplägg som året innan och jag var så laddad att jag inte kunde sitta, inte stå, inte vara still. Hela kroppen vibrerade och jag vill bara prestera.
Som vanlig snackade fystränarna på plats en massa goja, började med att hävda att man förra året behövde springa över 16 i beeptestet för att komma med i Gladiatorerna. Jag hade varit bäst under min uttagningsdag, jag sprang på 15.8….
Fystränarna retas och tycker det är kul att jävlas och jag såg att en del yngre förmågor fick något skräckslaget i blicken. Inte gjorde det mig något!
Fick på plats veta att flera extremt vältränade killar inte ens fått komma till idrottshögskolan.
Oj!
Pratade med en stor yrkesmilitär, ung, stark och fokuserad. Nyss hemkommen från Afghanistan. Pratade även med en studsande brunbränd Göteborgare som inte heller kunde vara still. Pratade, skröt och snackade med alla. Hit och dit, träning och fettprocent.
1000 ord på 10 minuter men med ett STORT leende och självklart vältränad som fan.
Överlag är folk på dom två Gladiatoruttagningarna jag varit på yngre än mig, starkare än mig, har mindre fett än mig och är till synes mer extrema än mig. Eller starkare vet jag inte, för när jag hade gjort mina chins sa hon som förde protokoll att jag just då var bäst för dagen… Jag är stark om man väger in min låga vikt. Men många där hade nog lyft betydligt mer än 115 kg i bänkpress, dock väger dom mycket mer än jag.
Sedan var det som året innan att många som ser starka, smidiga och snabba ut inte har så bra kroppskontroll.
Vilket man ser direkt i Harres-test då man ska hoppa och krypa under häckar på tid. Har man aldrig idrottat utan bara gymmat klarar man inte göra Harres-test. Tiden blir då kass och man får åka hem innan lunch.
Jag har idrottat varje vecka sen jag var 9 år. Hockey, fotboll, basket, motocross, löpning, simning, styrketräning, innebandy och så vidare. Så att hoppa över en häck, vända i luften och krypa under den känns inte speciellt svårt.
Så här beskriver Polisen Harres test: http://www.youtube.com/watch?v=o2V-Aj5qwm4
Tiden var okej. Ska jag var helt ärlig kändes det i kroppen att jag inte längre är 25 år, lite stelare, lite mindre smidig, lite mindre explosiv. Att värma upp innan jag fyllt 20 år tog 30 sekunder, nu tar det 15 minuter.
Nästa test var chins.
Tyvärr gick en valk sönder i handen och jag började blöda, stången blev hal av blod och jag ramlade ner. 35 stycken blev det innan jag föll.
Jag hade här ett adrenlinpåslag som jag sällan upplevt i livet. Munnen var torr som Sahara och hela jag vibrerade i takt med mina hjärtslag, en oerhört mäktig känsla.
Sedan återstod Toes to bar och jag räknade den studsande brunbrända, snackandes, starka, smala Göteborgarens Toes to bar och insåg att jag gjorde flera… YES!
Presterade inte på topp, men presterade bra!
Jag älskar dom stunderna i livet, jag känner mig så extremt medveten och levande.
Världen runt omkring slutar betyda något, min bubbla är det enda som existerar.
Ljuden runtomkring försvinner sakta.
Synfältet krymper och allt styrs av instinkt.
Ni vet, när man lever för den sekunden och enbart för den sekunden.
Kickar! Ni vet säkert vad jag menar.
Vid lunch skulle hälften av oss bli hemskickade…
Skulle jag få lämna GIH eller stanna kvar till eftermiddagen?
Skulle min dröm om Gladiatorerna få leva några timmar till… Eller skulle det bli som sist?

DEL 8
Fystränarna samlade ihop oss och meddelade att de nu skulle sammanställa resultaten, de bästa skulle få stanna de andra får åka hem.
”Listor kommer strax att sättas upp”
Många hade rest långt, satsat hårt och man kunde riktigt känna stämningen i luften. Så många som vill vara med, synas och tillhöra. Många unga träningsnarkomaner, säkert en och annan träningsmissbrukare. Tjejer med stenhårda magrutor och något stressat i blicken.
Det är en märklig sektkänsla, mäktig och fascinerande. Vi är vanliga amatörer om än lite speciella, lite mer vältränade, lite mer sugna på äventyr än andra.
- Kommer jag komma med?
- Hur många chins gjorde du?
- Vad händer i eftermiddag?
- Kommer 20 toes to bar att räcka?
- Jag såg en tjej göra 15 chins, jag gjorde bara 8!
Prestation och åter prestation. Proteindrinkar och ögon som fladdrar.
Har jag det som krävs?
Duger jag?
Alla vill så otroligt mycket, vill verkligen visa allt.
Jag visste att jag skulle gå vidare, med stor sannolikhet. Jag visste på ett ungefär vad jag presterat i förhållande till andra och hade inte fystränarna fått hjärnsläpp skulle jag vara vidare till efter lunch, nålsöga nummer två.
Den första nålsögat var att få komma till uttagningarna, då blev tusentals några hundra, nu skulle hälften få åka hem.
De som fick stanna skulle slåss vidare om ynka 16 platser…
16 platser, det är så få och när man ser alla galet duktiga killar och tjejer känns det nästan omöjligt.
Ute i solen medans vi väntande på resultatet spelade folk fotboll, solade, skrattade, lekte, nya vänskapsband skapandes.
Jag kunde inte slappna av… Hade svårt att äta.

DEL 9
Mitt namn fanns på listan.
Nu återstod eftermiddagens tester, konditionstesterna.
Tyngre än förra året och utan speciellt många mil i benen underpresterade jag i beeptestet. Kände mig sååå tung i kroppen. Kanske en kombination av adrenalinpåslaget innan lunch och att jag var överladdad. Sprang tungt och stelt. Kom aldrig riktigt igång. Året innan hade jag sett en efter en droppa av innan jag ens hade blivit trött, nu fick jag slita enormt.
Frustrerande och otroligt jobbigt och jag trodde nog att jag brände mina chanser där.
Sedan var det dags för intervjuer. Ute i vårsolen satt redaktören, producenten samt ytterligare någon ur teamet. Tre killar som bestämmer det mesta!
Året innan hade jag varit lite försiktig, jag hade varit resonerande, försökt varit smart, tydlig, vältalig och förmodligen väldigt tråkig. ”Hej jag heter Niklas och jag har idrottat hela livet…”
Nu satte jag mig på stolen och sa precis det jag ville säga, oavsett vad dom frågade körde jag mitt race. Jag berättade hur det låg till, hur mycket jag tränat, vad det här betydde för mig och att jag offrat så mycket jag kunnat. Jag berättade om hur jag hösten innan sprang upp och ner för Hammarbybacken 23 gånger – 4,3 mil bara för att bevisa för mig själv att jag kunde. Jag berättade att jag efter två mil grät en skvätt men att sluta inte finns i min värld, jag springer tills jag dör om det så krävs. http://niklasek.blogspot.se/2012/10/engang-sprang-jag-4.html

Jag sa att min eld är den största i Sverige och att jag gör det som krävs för att vinna hela skiten.
Jag sa att de är knäppa om jag inte får vara med.
Jag sa att, för min familjs skull är det bäst att jag får vara med, de blir tokiga snart på all min träning.
På frågan: Hur blir du när du förlorar? Svarade jag att jag blir som Dajana, en av förra årets deltagare. Aggressiv, extrovärt, utmanade, allmänt jobbig. Jag uppfattar mig precis tvärtom, introvärt… Men det kan man ju inte säga, hur bra tv blir det? Jag vet spelets regler och jag vill vara med, så jag sa det jag trodde att dom vill höra… Vet att det var märkligt gjort men jag kanske bara önskade att jag var mer som Dajana!?!
När produktionsassistenten fick avbryta oss, för att intervjun drog ut på tiden, insåg jag att jag måste ha sagt något intressant. Jag skakade deras händer och visste nu att det var över. Nu kunde jag inte göra mer!
Antigen kommer jag vara en av dom 16 eller så åker jag ut IGEN.
När man satsat ett år av sitt liv, gråtit, sprungit, lyft, svettats, blött känns det så klart väldigt väldigt underligt när allt är över.
Alla timmar av träning, alla tankar. Nu var det slut.
Lämnade idrottshögskolan med en enorm tomhet.
Jag hade lagt all min fokus på en dag, nu var den dagen borta.
Jag hade gjort det jag kunnat, nu var det bara att hoppas.
Jag visste att skulle jag åka ut igen hade jag nog inte orkat ett år till…
Eller rättare sagt, jag skulle inte vilja göra det igen.
Vill inte bli nån goof som söker år ut och år in utan att fatta att han är kass.
Att söka och att träna som jag gjort var goofigt nog.
Så där på eftermiddagen gåendes på Vallhallavägen, undrade jag om det nu var över. Tar min resa slut nu? Är det dags att formulera ett nytt mål, en ny tanke!?

DEL 10
Jag hade på slutet av dagen på GIH träffat 25-åringar med stenhårda kroppar som sprungit beeptestet riktigt bra, starka killar, självsäkra killar, tuffa killar… Mitt självförtroende hade fått sig en liten törn.
Nog fanns det 16 killar där på uttagningen som var bättre än mig!?
Jag var bland de äldre, bland de minsta och absolut inte den mest brunbrända…
Fan det kommer inte gå, vad ska jag göra nu?
Å andra sidan kunde jag försöka glädjas åt att jag vid 37 års ålder var i toppform. Alltid något, försökte jag intala mig själv.
Jag hade gått all in.
Jag hade levt en period i mitt liv där jag kompromissat så lite som möjligt för ett mål. Visst har jag satsat på arbete, familj och mitt liv i övrigt precis som vi alla gör men det här… Idrott är så konkret och så mätbart vilket gör det hela väldigt speciellt och intressant. Jag har lyft kilo för kilo, jag har sprungit kilometer för kilometer. Jag tänkt på vad jag ätit, hur jag sovit, hur jag bör lägga upp min dag för att kunna prestera på topp på kvällen.
Jag har investerat känslor, tid, pengar och det är flera i min närhet som fått göra uppoffringar för min skull, det är inte så lätt att leva med någon som går all in, med någon som blir besatt.
När ni tittat på På spåret har jag sprungit, när ni har ätit lunch har jag bytt om, när ni ätit godis har jag låtit bli, jag har gått på After Work och druckit vatten.
Jag har tränat som en idiot och när jag inte fått upp skivstången har jag försökt igen och igen. Och igen.
Det har hänt att jag somnat innan barnen av trötthet och jag har ibland gått upp innan gryningen för att jag velat.
Jag har känt en eld, en glädje och en vilja som inte gått att stoppa.
Jag vet att det inte alltid varit så sunt men nu är det gjort och jag vet vad det innebär.
Nu var det bara att vänta. Satsa på återhämtning och att bli försöka bli normal igen.

DEL 11
Dagarna gick och jag hade blivit lovade ett samtal inom två veckor. Året innan hade jag missat att svara när de ringde…
Så jag hade aldrig fått en motivering till varför jag inte kom med. Denna gången bar jag telefonen med mig överallt, hela tiden. Ville inte vara med om det igen. Skulle jag inte komma med ville jag i alla fall veta varför. Vad var det som inte fungerade? Vad saknade jag?
Men tror ni inte att jag helt plötsligt hade ett missat samtal…
Helvete, hur kunde jag missat det? Kollade upp numret och det gick till Meter TV… Faaaaan!
Två dagar senare, ännu ett missat samtal.
MEN HUR JÄVLA DUM I HUVUDET ÄR JAG INTE?
Nu var bara frågan när skulle jag ringa upp de. På direkten? Om ett par timmar? Imorgon?
När man väntar på ett stort besked vill man veta, samtidigt vill man INTE veta om det är ett dåligt besked.
Jag stod vid bron över Sveavägen, den vid Sergels torg, när jag bestämde mig för att ringa upp.
Signalerna gick fram och mitt hjärta dunkade hårt, hårt!
– Jimmy på Meter television
– Hej, jag heter Niklas och jag ringer angående Gladiatorerna
– Heeeej Niklas vad roligt att du ringer, jag har sökt dej några gånger.
Jimmy är alltid så trevligt, glad och positiv. En toppenkille.
På bron över Sveavägen skrek jag en minut senare RAKT UT!
JAAAAAAA!!!
Jag var med! Jag kom med, jag hade klarat testet, jag var utvald, jag var tillräckligt bra. Helvete vilken känsla!
Jag hade bestämt mig, kämpat som ett djur och klarat det jag föresatt mig. Jag kände mig som den största vinnaren i världen.
Jag var en av sexton.
Tusen och åter tusen hade misslyckats. Jag hade lyckats!
Och det kändes precis så där bra i kroppen som jag hoppats, som om jag var på toppen av livet.
Jimmy drog alla detaljer men han sa också att han kommer skicka all information med posten och det var tur för jag var så hög och euforisk att jag inte mindes ett datum…
Jag gick i ett enormt glädjerus dom närmaste dagarna.
Jag skulle vara med i Gladiatorerna!!
Otroligt!

DEL 12

Så där stod jag i ett lyckorus, på bron över Sveavägen och undrade vart det här skulle ta mig.
Någonting inom mig sa: ”Skit i det här, du har klarat av att bli uttagen, det räcker nu.
Hoppa den där tv grejen, det är inget för dig.”
Samtidigt insåg jag att jag bara måste få reda på om jag har det som krävs för att vinna.
Tävlingsdjävulen är enormt stark och hoppade jag inte på det här tåget skulle jag komma att undra resten av mitt liv.
Nästa steg på resan var videoinspelning av delar av mitt liv. Meter Television skickade en kamera och jag blev ombedd att dokumentera delar av min vardag.
Niklas grillar
Niklas åker motocross
Niklas leker med barnen
Niklas spelar basket

Inte så svårt tänker ni, ändå tog det flera dagar och jag var inte speciellt noga… Men jag visste att det jag filmade skulle visas för typ 1 miljon tittare… Man kan ju få prestationsångest för mindre…
Jag vet inte om det blev speciellt bra men har man gett sig in i leken får man leken tåla.
Det var svårt att fokusera på det vanliga livet, jag hade svårt att vara närvarande.
Vi hade blivit ombedda att inte berätta att vi blivit utvalda, svårt… Mycket svårt.
Funderade på vad jag borde träna, vad jag borde fokusera på. Ett par timmars klättringträning är nog bra… Och snabbhetsträning. Och styrka. Och uthållighet…
Jag skulle tävla mot stora, starka, snabba och väl förberedda killar. Hur skulle jag hinna med allt, hur toppar jag mig själv på bästa sätt?
Visst, jag har idrottat hela livet men jag är en glad amatör, vet inte mycket om formtoppning och hur jag bör tänka.
Sakta men säkert började resan på riktigt. Jag förberedde mig så gott det gick med den korta tiden vi hade innan inspelningarna.
Jag fick kontakt med en sprinter och körde lite 100-meters träning.
Snabbhet, rörlighet och explosivitet. Det blev även några timmars klättervägg.
Men samtidigt, det jag inte hade då, kunde jag ju inte skaffa mig på några veckor. Jag hade förberett mig under flera år. Nu var det finslipning som gällde.
Det viktigaste av allt, jag får INTE skada mig eller bli SJUK. Det får inte hända, får inte. Veckorna kröp fram och jag längtade samtidigt som jag bävade. För vad händer om jag floppar totalt…
Innan inspelningarna skulle dra igång på riktigt fick vi åka på träningsläger i Karlstad.
Tre dagar där vi skulle få testa på alla grenar, testa på… Inte nöta in dom!
Tre dagar med de andra utmanarna.
Vilka hade kommit med?
Hur är de?
Vem av oss kommer vinna?
Hur kommer stämningen vara?

DEL 13

Jag fick biljettnumren av Jimmy och jag var oerhört nyfiken på vilka som skulle vara på tåget. Några jag träffat på uttagningarna?
Jag vet inte riktigt hur det gick till men på SJs hemsida kunde jag se att Jimmy även bokat ett par platser nära mig.
Bredvid mig satt en smal, ung kille med kepsen långt nerdragen för ögonen. Bakom mig satt en stor kille med skägg och stadig blick, han rörde inte en min. Jag visste vart dom var på väg, de hade ingen aning om vem jag var.
Roligt men pirrigt.
Sanny, vars namn jag lärde mej senare, lyssnade på musik hela resan ner och hade ett rejält bandage på vänster arm. Ett bandage han tog bort innan vi närmade oss Karlstad.
Max som satt bakom mig såg ut som en potentiell vinnare.
Vi checkade in på hotellet och stämingen var spänd men glad. Alla var nyfikna och entusiastiska. Jag kände mig reserverad, lite avaktande, som vanligt.
Sedan började tre dagar av hård träning.
Jag hade veckorna innan kört underarmar riktigt hårt, tänkt att det kommer jag behöva på klättervägen, i ringarna och överlag… Ett misstag skulle det komma att visa sig.
Vi samlades i ishallen i Karlstad och fick veta det kommer bli hårda dagar. Kiropraktorerna berättade om något de kallade armmigrän som tydligen gör galet ont…
Musklerna är omgivna av en hinna, den här hinnan är inte så elastisk, så när muskeln får stryk eller blir väldigt hårt ansatt kan den svälla så pass mycket att den inte får plats i hinnan. Resultatet är att den drabbas av syrebrist och jag kan nu bekräfta att detta gör fruktansvärt ont . Det kan tydligen bli ett akut tillstånd också, att muskeln sväller så pass mycket att man måste skära upp huden och hinnan och låta muskeln återhämta sig utanför huden. Låta den bli syresatt igen. Riktigt dit kom jag inte men jag hade väldigt väldigt ont. Hjälpen som erbjuds är att kiropraktorn tar sin armbåge och trycker den stenhårt rakt in i muskeln med alla kraft, vilket får muskeln att slappna av, att krympa. Så när armbågen dunkar in i den syrefattiga muskeln vill man inte vara kvar där man är. Smärtan eskalerar för att sedan sakta avta. Det är helt jäkla vidrigt i början sedan blir det sakta men säkert underbart. Men sedan räcker det med lite klätterväg igen och allt börjar om. Smärtan finns kvar i flera timmar efter att man slutat.
Dessutom är allt på arenan mycket svårare än ni kan ana. Hemma i soffan, framför tvn ser allt nästan lite barnsligt löjligt ut, men det stämmer inte. Det är fysiska grenar där minsta lilla misstag får stora konsekvenser. Ta klättervägen till exempel, ett missat grepp kan vara skillnaden mellan 10 poäng och 0 poäng. 10 poäng är 5 sekunder i hinderbanan.
Små marginaler.
Lägg därtill det mentala. Att det är en ny miljö, att du vill prestera på topp, andra topptränade killar som vill vinna och att du vet att det går hyfsat lätt att skada sig.
Att skada sig på träningslägret, snacka om antiklimax.
Så det gällde att köra med förstånd och att inte tänka på att gladiatorerna väger typ 40 kilo mer än mig.

DEL 14
Utdrag ur mail till mina vänner, skickat efter träningslägret:
”Hej på er och tack för att ni väljer att följa med mig till Karlstad. (Mina vänner skulle komma som publik när tävlingarna drog igång på riktigt efter träningslägret)
Jag blir oerhört stolt över att ha så fina vänner som bryr sig så mycket om mig.
Det värmer långt in i hjärtat!
Den här tävlingen är ju lite barnslig, det vet jag men för mig har det av någon anledning blivit en oerhört viktig grej.
Förra året när jag inte kom med var jag så galet besviken att jag kände att jag måste få testa igen och NU kom jag med:-).
Jag har sedan förra uttagningen/senaste året tränat ungefär 330 pass.
Ökat och tagit 115 kg i bänkpress och sprungit 10 km under 40 min, mitt chinsrekord har också ökat från 32 till 35, så jag är så förbered det går.
Lyckades dessutom nyligen göra över 80 armhävningar på en minut.
Just nu saknar jag dock lite uthållighet, har inte sprungit mycket alls utan bara legat och kört under bänkpressen , visste inte att dom skulle spela in så direkt på uttagningarna.
Men det är ok, en sjua av tio kanske!
Men GLÖM INTE att jag är LITEN….
Dom andra utmanarna är betydligt tyngre och snackar vi gladiatorer så ligger jag ju minus 30-45 kg!
Där har jag min största utmaning… Att överleva!
Jag kom i fredags hem efter tre dagars träningsläger i Löfbergs lila arena och jag har fortfarande inte återhämtat mig.
Det var lätt bland det tuffaste jag gjort.
Å det som chockat mig mest är hur jobbigt mentalt det var…
Vi tränade utmanare mot utmanare och tre av killarna låg runt 100 pannor…så jag lovar att det har smällt som bara den. Jag kan berätta om ett av dom första momenten!
Vi ombads värma upp, sedan ställa oss med 20 meters avstånd på gymnastikgolvet, fick i handen en glasfiberstav med kuddar på.
Sedan var vår uppgift att rusa mot varandra tills det tog tvärstopp…
Det här skulle simulera momentet ”duellen” som görs på en hängbro över vatten. Så framför mig står en kille på 25 år som inte rört på munnen dom första fyra timmarna, bara sett förbannad ut.
Han ser ut att väga 80-85 kg och hans blick är stenhård. På andra sidan står jag…
Nu finns typ 3 lägen:
1. spela skadad/åka hem
2. köra 70% och bli överkörd
3. Springa allt vad man kan rakt fram.
Jag är ju lite störd som gör det här, går igång på sånt här.
Men jag kan ju erkänna för er att det var lite otäckt.
Efter lite uppvärming skrek ”coachen” 3 – 2 – 1
Sedan sprang jag bara tills det small.
Full fart framåt bara. Hur det kommer att gå mot någon som väger över 100 kg vågar jag inte riktigt ta in…
Ska jag ta i eller köra lite safe??
Sedan körde vi i duellen i 30 min, efter det skulle arenan riggas om.
60 min senare är det dags att värma upp igen för testa en ny gren, sedan pågår det här i tre dagar.
På – av, på – av, på – av
Värma upp, smälla på, värma upp smälla på.
Huvudvärk, ont i musklerna, skrapsår MEN inga större problem än så!
Första natten kunde jag dock inte vända mig i sängen.
Å armarna, jävlar vad dom värkte. Känner nu till begreppet armmigrän… Det gör jävligt ONT! Vi hade tillgång till kiropraktorer under hela resan och jag har brukat massor av alvedon, massage, kiropraktik och kylspray.
MEN, det jobbigaste var ändå det mentala, att hela tiden och om och om igen ställas mot starka rädslor och försvarmekanisker är oerhört dränerande.
På fredagsmorgonen, tillbaka i vardagen var jag som en disktrasa mentalt… Och öm i musklerna så klart, men det vet jag läker.
Det jobbiga var huvudet som sagt.
Så nu denna vecka måste jag jobba upp känslan, styrkan och den mentala fokusen igen.
Känslan av att kunna spöa allt och alla ni vet I dag, söndag, är jag fortfarande trött och inte riktigt på. Men jag tänkte jag skulle börja veva lite youtubeklipp på äldre avsnitt så att jag på fredag när vi ses i Karlstad kommer att kunna köra stumt!
Ärligt talat vet jag inte varför jag gör det här…
Men jag fattade å andra sidan inte heller varför jag sprang 23 ggr upp och ner för Hammarbybacken heller…
För mig är det här ändå på någotvis blivit den sista chansen att göra något halv coolt idrottsmässigt.
Blev ju inte basketproffs eller bäst på 10 km i Sverige…
Men att få vara med om det här smäller ändå för mig riktigt högt!
Å jag hoppas att jag efter det här kan slappna av lite… Dock vet jag att det är föga troligt, men man kan ju hoppas.
(Såg nyligen att jag kan få SM-medaljer i veteran-SM i bänkpress om jag lyckas få upp 120-125 kg som 40-åring hehehehe.) Med tanke på detta långa mail så förstår ni nu kanske hur mycket det här betyder för mig och att NI då väljer att DELA denna upplevelse med mig… Det känns fantastiskt!
Jag lovar att köra för allt jag är värd. 100 % in i kaklet.
Återigen TACK!
UTMANAREN ÄR REDO”

DEL 15
Nu är det mindre än en vecka kvar. Nästa avsnitt är mitt avsnitt… Spännande men samtidigt jobbigt. Hur kommer reaktionerna att bli?
I Fredags kollade jag Twitter samtidigt som jag såg programmet. Herregud vad folk har mycket åsikter, det märks att väldigt många tittar.
Åter till Karlstad och träningslägret där:
Självklart fanns det ju så klart massor av tid för snack och annat roligt också. Det var ett otroligt kul gäng som var uttagna.
Den vältränade göteborgaren, Knasen, var med. Intensiv men otroligt glad, ärlig och med ett stort hjärta, en förebild! Militären hade också kommit med, likaså en kille jag träffade i omklädningsrummet efter uttagningarna.
Han hade gett ett märkligt intryck, inte pratat mycket, butter och lite kaxig. Men även han visade sig såklart vara en toppenkille.
Dagarna gick oerhört fort. Träning, mat, sömn och skratt. Kändes märkligt att jag tillhörde den här gruppen av människor. Faktum var att en hel hög av tjejerna vägde mer och var större än mig… Och åldersmässigt var vi två ”äldre” utmanare. Resten unga, stora, snabba och starka.
Minns när jag tränande Attackboll med Elin, jag fick vara gladiator och hon skulle försöka finta mig, jäklar var hon var stark och snabb.
Vi filmade också så klart.
En och en fick gå in i ett rum tillsammans med en kameraman och en kvinna som skulle ställa en massa frågar av typen: ”Nu är det dags för klättervägen, efter dig är Toro, vad tänker du?” Här var det tänkt att man ska svara, ”jag är snabbare än honom, han är en fjant” eller lite coola one-liners som ska sändas i samband med att vi ska köra grenarna. Det kändes krystat och svårt. Speciellt eftersom hon envisades att visa trosorna för mig hela tiden. När hon flyttade på kroppen, gled klänningen upp samtidigt som hon sa: ”Nu ska du möta Hero, vad tänker du då?” Det var en stressade situation. Samtidigt som man filmas ska man säga smarta saker, samtidigt som jag var på mitt livs äventyr. När jag klev in i inspelningsrummet sa jag: ” Jag kan inte vara någon annan än den jag är. Jag är inte kaxig eller gillar att hetsa mot folk, du får svar som kommer från mig, jag tänker inte vräka ur mig saker som inte känns som jag.”
Hon verkade acceptera det och gav mig bra feedback och verkade nöjd när jag gick ut. Andra utmanare hade hon regiserat hårt, lagt ord i deras mun och sagt åt dom vad dom skulle säga. Åt en deltagare sa hon: ”Det där var töntigt sagt…”
Anledningen till varför jag sökte till Gladiatorerna var ju för idrottens skull, för träningens skull, inte för att sitta i tv och säga klyschor… Även fast det säkert i all stress gled i väg en och annan!
I efterhand fick jag sedan veta att hela den här sekvens där dom filmat oss utmanare inte blev användbar… Bortklippt.
Jag kan förstå det!
Under hela träningslägret var allas humör verkligen på topp och jag sögs in i en underbar känsla. Världen utanför ishallen slutade att existera och det var 100 % fokus.
Jag önskade att det aldrig skulle ta slut.
Samtidigt som jag så snart som möjligt ville veta vem av oss som skulle lyckas vinna…

DEL 16
Så från en idé på en restaurang, till ett träningsläger i Värmland inför Gladiatorerna… Ibland är livet konstigt, en flyktig tanke, en ansökan, ett mål och sedan började tåget rulla. Det var bara att åka med.
Mitt mål med den här texten var från början bara att få dokumentera resan, så att jag skulle komma att komma ihåg allt om 15 år. Minnet är ju så flyktigt. Nu när jag går igenom hela resa ännu en gång, upplever jag åter känslorna, glädjen, frustrationen och nervositeten.
Tänker återigen på Gladiatorerna hela dagarna.
På träningslägret började jag också inse att även fast jag är typ minst så räcker min inställning hyfsat långt. Det var flera som inte riktigt kunde hantera stressen, några som inte vill göra dom tuffaste momenten för ofta, som gnällde lite och som tyckte det var otäckt helt enkelt.
Det var skönt på något vis att känna det men samtidigt som några var lite oroliga var det flera som var som maskiner…
En av övningarna vi gjorde var att vi skulle lägga oss högst uppe i pyramiden.
Pyramiden är en jättehög av kuddar, formad som en pyramid, 6.5 meter hög. Den skyddas under inspelningarna av två gladiatorer och målet för oss utmanare är att ta oss förbi dom, klättra högst upp och trycka på en knapp.
Pyramiden är högre än vad man tror och får en gladiator tag i en högst upp och kastar ner en blir det en rejäl flygfärd. För att vi skulle få känna på den känslan, fick vi två och två klättra högst upp och lägga oss på varandra. Sedan skulle vi rulla dvs störta, rakt utför pyramiden.
In med armarna så de inte fastnar i något och går sönder och dessutom krama sin utmanarkompis så hårt det går så man inte i någon studs krockar eller skallar ihop. Det låter oerhört fjantigt men farten man får upp är hög, och studsarna är väldigt svåra att kontrollera. Det blir ett fritt fall där det bara gäller att hänga med, släppa taget helt enkelt, släppa kontrollen. Han jag flög ner med var uppenbart mer stressad än mig över situationen och försökte bromsa farten. Likaså gjorde många andra.
Skönt att känna det. Även fast de är starka och vältränade är de osäkra och rädda, precis som jag!
Träningslägret tog slut och jag återvände hem.
En vecka kvar tills inspelningarna skulle börja… Snart skulle det börja på riktigt.
Jag var frisk och spänd av förväntan.

 DEL 17
Sedan började det hela på allvar, så att säga.
Det är en del praktiska saker man måste fixa också.
Ta ledigt från jobbet, fixa med dagishämtningar och lämningar osv.
Vad händer om jag går till final?
Jag kommer ju vara borta jättelänge! Jag tog semester för hela perioden och knöt nävarna hårt i fickan. Nu jävlar!
Runt 60-70 stycken vänner hade anmält att de ville komma till Karlstad för att se mig få stryk… Det spelas in två avsnitt per dag ungefär, första inspelningen startar klockan 12.00 och andra klockan 18.00
Eftersom det är en lång resa för många av mina vänner hade det underlättat massor om jag fick den sena matchen. Annars skulle mina vänner behöva åka jättetidigt.
Jag fick den sena tiden och inspelningen på fredagkvällen! Dessutom blev jag tilldelad det blåa linnet(ville inte ha det vita för jag såg mindre tjock ut i det blå!)! Allt gick lysande hittills.
Under träningslägret hade vi 32 utmanare varit indelade i två grupper, 8 killar och 8 tjejer i varje grupp .
Så vi hade aldrig mött den personen vi skulle tävla mot.
Jag träffade min motståndare för första gången på hotellet. Han gick tydligen under namnet psykoChris och spelade någon form av rugby.
Producenter och diverse folk från inspelningsteamet hade under träningslägret försökt få oss att förstå att vi faktiskt ska slå våra motståndare och inte Gladiatorerna. ”Gladiatorerna är bara koner som ska rundas så smidigt som möjligt. Målet är att vara först över mållinjen.”
De försökte skapa någon slags tävlingsstämning mellan oss utmanare, men det var inte det lättaste… Vi möts ju aldrig i någon gren och i hinderbanan springer vi bredvid varandra. Det hade varit skillnad om VI skulle mött varandra i grenarna. Då hade jag nog brytt mig mer om tävlingsmänniskan Chris. Nu visste både han och jag att det avgörs i hinderbanan och att vi inte kommer mötas man mot man. Visst, jag vill ju självklart inte att han ska ta mycket poäng men det är ju knappast något jag kan påverka. Är han snabbare, starkare och bättre än mig så är det ju bara så. Så det här med att vi står och glor på varandra innan och att vi inte gillar varandra är ju bara att göra bra tv. Han gör sitt race, jag gör mitt… Först över mållinjen vinner.
På hotellet innan avfärd mot arenan minns jag att Chris sa till mig att jag verkade lugn. Det var det sista jag var…
Ni som följt min resa här på Aldrig vila vet ju vad jag satsat, hur mycket jag tränat och hur mycket känslor jag investerat i det här. Det var allt annat än lek.
Visst, jag vet att Gladiatorerna är familjeunderhållning och att gladiatorerna är barnens favoriter. Men för oss utmanare, för mig… Det var blodigt allvar och jag var beredd att kämpa som jag aldrig kämpat förr.
Nu skulle jag till en fullsatt ishall. Mina bästa vänner är där, min familj är där, mina barn är där och allt ska filmas och ska visas inför miljonpublik.
Situationen var ju extrem, men jag tvekade aldrig. Var aldrig orolig.
Jag var bara oerhört fokuserad på min uppgift: att ta så många poäng jag kunde. Inte komma för långt efter till hinderbanan.
5 sekunders underläge fixar jag, tänkte jag. Kanske 7-8 också.
Om jag inte skadar mig så klart.
Så när jag hoppade in i minibussen som skulle ta mig till Arenan var det många känslor som var i omlopp. Som 100 dagar på några timmar.
Otroligt intensivt!
Jag försökte samla ihop tankarna, känslor, försökte känna hur min ben kändes. Var dom explosiva i dag?
Försökte förstå att det är NU. Det är det här jag har väntat på i nästan två år.
Ett par timmars lek på blodigt allvar. Sedan kan allt vara över.
Kommer jag komma tillbaka till hotellet som vinnare eller förlorare?

DEL 18
Väl på plats i arenan började adrenalinet pumpa något oerhört. Inspelningen som började klockan 12.00 pågick när jag anlände till ishallen. Mellan väggarna dånade publikens skrik, blandat med musik, ljudeffekter och Gry Forsells röst.
Jävlar, nu börjar det!
För första gången såg jag även gladiatorerna springa i korridoren. Helvete vad stora de är!
Gladiatorerna är stjärnorna, det visste vi, och det blev ännu tydligare nu. Vi utmanare var förpassade till ett liten hörn av idrottshallen och vi blev ombedda att INTE gå i närheten av gladiatorerna.
Gladiatorerna och sin sida har 100% service, inget konstigt med det vill jag påpeka, de är på plats länge och är barnens idoler. Vi är slagpåsarna.
Jag hade så klart kollat Gladiatorerna från 2012. Sett vilka som var bra på vad. Tänkt på vilka jag skulle vilja möta och vilka jag inte ville möta.
Självklart vill jag inte möta Prime i ringarna, Pansar på hängbron, Phoenix i attackbollen och Tor i duellen.
Det första jag gjorde när jag kom till ishallen var att gå in på arenan för att titta på den inspelningen som pågick.
Det fick vi inte göra och det tog två minuter sedan hade jag fått dagens första förmaning.
”NIKLAS, VAAA GÖR DU??”
Det var produktionsassistenten Jimmy som kom springande.
”Här får du inte vara! Vem har sagt åt dig att du får vara här!?”
”Ingen”, sa jag ”men jag ville se hur det ser ut, höra stämningen.”
”Det går inte”, sa Jimmy och jag blev tillbakaskickad till mitt lilla hörn.
Jimmy är världens bästa produktionsassistent och en av hans uppgifter är just att hålla ordning på oss utmanare. Se till att vi kommer i tid, har rätt utrustning på och att vi inte glömt tandskyddet, vilket jag också gjorde hela tiden…
Anledningen till att vi inte ska träffa gladiatorerna antar jag är för att vi inte ska bli ”kompisar.” Jag och andra sidan är ju inte dummare än att jag försöker vara där dom är, tänker att det säkert är lite svårare för de att smälla på mig om vi hejat några gånger.
Trycker dom till mig 5 % mindre för att jag hejat på dem 10 minuter innan vi går in, är det värt det. Jag visste att chansen till mildare behandling var liten men vaddå…? Man måste ju pröva allt.
Så jag blev bortskickad från deras ”caféteria” många gånger under dagen. Ärligt talat var det lite kul att retas med inspelningsteamet också. De blev så barnsligt stressade så fort jag rörde mig åt fel håll.
Jag pratade inte speciellt mycket med min motståndare Chris, kände att jag behövde fokusera på det som var viktigt för mig.
Vi höll oss lite på varsin kant.
Överlag gjorde vi inte speciellt mycket, bara väntade!
Framåt eftermiddagen när min familj anlände, var jag så speedad att jag nog var svår att prata med.
Mina vänner kramade mig och önskade mig lycka till och jag undrade ännu en gång vad jag gett mig in på.
Jag kände allvaret men också glädjen i att få tävla. Det här kommer gå bra försökte jag intala mig själv.
Klockanden närmade sig 18.00 och det var strax min tur…
All väntan, 1,5 år av hård träning med just det här i tankarna. Nu var det straxt dags.
Jag hade, som ni redan vet, väntat och längtat och tränat sååå länge.
Vid 37 års ålder är jag i mitt livs form och det här blir med största säkerhet det sista coola jag kommer att få uppleva som idrottande amatör. Jag blir ju inte yngre.
Nu var det 4 timmar framför mig där allt skulle avgöras.
Jag kände allvaret intensivt.
Nu gällde det att explodera.
Nu gällde det att vinna.
Att prestera på topp.
Men framför allt ville jag känna. Vara närvarande, uppleva.
Suga ut varenda stund av det här äventyret. Låta varje sekund kännas som en timme.
Vilka gladiatorer kommer jag få möta?
Kommer jag få mycket stryk?
Kommer jag bli skadad, floppa?
Kommer jag slå PsykoChris?

DEL 19
”Niklas och Chris, kom hit!!” Inspelningsledaren ropar.
”Ni springer in två och två!”
Min puls dunkar, nu börjar det. Nu börjar det på riktigt.
Nu är det allvar.
Nu jävlar Niklas, nu levererar du som du aldrig levererat förr.
Brinn!
Min eld är den största i Sverige försökte jag intala mig.
KAMERA, TAGNING
Sedan börjar det smälla på riktigt i arenan. Gladiatorerna presenteras, dånet tillsammans med alla barns skrik är öronbedövande. Hero och Amazon glider upp ur golvet tillsammans med massor av rök. Det är show, så mycket det går.
Spring in på arenan NUUU!!! Produktionsassistenten Jimmy ropar åt oss.
Jag börjar springa och det är som om det inte händer, ljus, ljud, röster, skrik, musik, en ishall med folk, kameramän som springer runt mig, filmar närbilder. Gry Forsells röst ekar när hon hälsar alla välkomna till kvällens avsnitt av GLADIATORERNA!!!
Jag försöker le och springa så smidigt det går.
Försöker fokusera på tävlingen.
Försöker glömma kamerorna.
Allt går så fort, för någon minut sedan satt jag i en soffa i ett hörn i ishallen nu rusar jag fram här.
In på arenan.
Var det detta jag drömt om?!
Jag skrattar och ler inombords och det känns som om jag är gäst, som om jag helt enkelt fått jävligt bra publikbiljetter…
Jag joggar in till mitten.
Min motståndare Chris ställer sig framför mig och vi börjar stirra. Jag stirrar, han stirrar och jag undrar snabbt om det här verkligen är bra tv?!
Jag menar ingen blir ju rädd för 65 kg Niklas… Men jag stirrar vidare… Allt för underhållningen tänker jag snabbt.
Jag vinkar till mina vänner och jag känner någonstans långt inuti mig att jag är nu så redo jag kan bli. Nu får det bära eller brista. Det här är mitt äventyr och nu kör jag gasen i botten. Hundra procents närvaro, glädje och fokusering.
Fyra timmar som jag kommer minnas resten av mitt liv.
Första uppgiften: Tor i Duellen… 2 meter och 110 kg mot 1.70 och 65kg.
Jag är inte rädd, jag tror på riktigt att jag är minst lika stor som honom.

DEL 20
Det är alltså i dag ni ser mig på Gladiatorerna i TV4.
Det är i dag det ska sammanfattas, ni har läst, jag har skrivit.
Träningen har varit en stor del av mitt liv sedan jag var liten. I början var det en lek, sedan blev det mer och mer allvar ju äldre jag blev.
När jag hade försäsongsträning som tonåring älskade jag det.
Jag sprang och sprang men jag reflekterade aldrig över varför jag sprang. Jag bara gillade det.
Det var snacket i omklädningsrummet, det var endorfinerna, det var glädjen i att få sätta en 3-poängare samtidigt som min försvarare försökte hindra mig.
Sen blir man äldre och idrotten får en annan roll, de flesta lägger av. En del skaffar kanske en gubbmage och njuter av att sitta stilla i soffan.
Jag kunde aldrig slappna av.
Jag fortsatte, men tröttnade så småningom på basket.
Började åka motocross, blev medvetslös två gånger de tre första åren. Sedan fortsatte det med att jag förstörde min axel och nästan blev blind på ena ögat, två operationer på grund av skador och min familj önskade nog att jag slutade.
Men motocross är galen sport. En galet rolig sport, en galet direkt sport.
Ju mer du vrider på gasen desto roligare blir det men för varje km/h du ökar kommer du allt närmare och närmare en krasch.
Sekunderna innan du kraschar och blir medvetslös är sjuuukt underbara. Det går galet fort och det känns som om du inte vill göra något annat i livet, någonsin.
Sen smäller det…
Har du tur går det att operera, har du otur kommer du inte kunna jaga dina barn på fotbollsplanen.
Men motocross är en sport som man inte kan köra med lite gas, det tappar liksom lite av sin tjusning då.
Det kan lika gärna vara då.
Då kan man cykla istället.
Jag har levt livet lite som om det vore en motocross-start, för övrigt det häftigaste man kan uppleva… Men livet fungerar inte så.
Livet är ingen motocross-start, livet är ömtåligare än så.
Det var nära att jag kraschade på riktigt, vad som hänt då vågar jag inte tänka på.
Så när livet pulserade som mest, tränade jag som hårdast.
Terapi under en skivstång.
Träningen blev en drog, en tråd jag kunde hänga upp tillvaron på.
Endorfinerna kickade mig upp, fick vardagen att fungera. Tog mig på en resa som avslutas med den här säsongens Gladiatorerna. Ett program för barn, ett program på TV4.
En program som löpt parallellt med mitt liv samtidigt som jag genomgått en enorm förändring.
Jag vill inte längre leva livet som om det vore våldsam motocross-start.
Jag vill inte leva ett liv där endorfiner och dopamin får mig att klara vardagen.
Jag vill sitta i soffan med en liten gubbmage och vara nöjd.
Jag vill träna för att må bra, för att kunna sparka boll med mina barn, inte för att spöa besegra och övervinna för sakens skull.
Medans jag hängde i ishallen i Karlstad pumpade Calvin Harris låt ”Let´s go” om och om igen i mina hörlurar.
“It’s not about what you’ve done, It’s about what you doing.
It’s all about where you going, no matter where you’ve been!”
Var för mig dom drivande raderna i låten…
Den delen Calvin Harris sjunger om kommer aldrig att försvinna, jag kommer aldrig sluta springa framåt. Jag kommer aldrig sluta leva.
Kanske en paradox med ”att vara nöjd”!? Vad tror ni?
Så när ni knäpper på TV4 i dag klockan 20.00 är det så mycket mer på spel för mig än att vinna över en annan människa.
Det är sista motocross-starten för mig på länge.
Ni kommer se min kamp, min frustration, min glädje, min ilska.
Allt som också tillhör Gladiatorerna, kanske kan ni ana det andra också!?
Visst min terapeut ”skivstången” kommer jag aldrig överge men jag kommer från och med nu söka en ny väg. Försöka bli en annan människa än den jag varit.
Hur det kommer att gå har jag ingen aning om.
Kanske tävlar jag i veteran-SM i bänkpress om två år. Kanske kommer jag försöka slå personrekord på min hemmabana i motocross som 45-åring. Vem vet!
Eller så sitter jag där i soffan med en liten gubbmage, fortfarande vältränad så klart men utan behov att prestera.
Så glöm inte, alla vi har en historia.
Ni har fått delar av min nu. Inte speciell unik, men med ett ganska våldsamt slut.
Ni har följt mig här på Aldrigvila och kanske kan ni nu ana vad det här betytt för mig.
Kanske kommer ni känna det jag känner. Kanske inte.
Det finns ju så klart en större historia också, en större berättelse men den spar vi till en annan gång.
För nu är det fredagsunderhållning med chips och smågodis och jag önskar er självklart en bra stund.
Och ni kan vara helt säkra på att jag kommer göra allt i min makt för att vinna, ta poäng, övervinna, besegra.
Att aldrig ge upp.
Själv sitter jag med min familj och mina vänner och undrar vad jag gjort.
Hur det kunde bli så här.
Varför jag satsat på att vara med i ett lekprogram på TV J
Varför gick jag All in…
Varför jag skrivit ner det här.
Vi kommer skratta åt det jag gör, åt Wikegård. Kanske bli arg också… Undra varför han säger vissa saker!
Jag kommer fundera varför dom klippt som dom gjort.
Jag kommer tycka massor och vara sjukt nervös, trots att jag vet hur det slutar…
När programmet är slut kommer så småningom del 21 att dyka upp.
Där får ni veta hur det känns när Tor svingar sin klubba mot mitt huvud.
Kommer jag hinna ducka?
Så håll era tummar för mig.
NU KÖR VI!

DEL 21. Sista delen.

Då har ni kanske sett avsnitt 4 av Gladiatorerna och hur sammanfattar man det här?
Det har varit en galen resa, en speciell resa och jag kan i alla fall säga att jag gick All In.
Jag kunde aldrig tro, i min vildaste fantasi, att det skulle vara så hårt och så svårt!
Många går på känsla när det gäller idrott, jag går på något annat…
Men att ladda som jag gjort och sedan floppa som jag gjorde var även, fast det inte kanske syns i TV, oerhört smärtsamt.
Min självbild fick sig en knäck utan dess like och när jag såg mig på TV… Klart det är jobbigt.
Jag ville inget annat att bara ropa:
”Jag är bättre än så där!”
Att jag skulle få möta Tor i Duellen kunde man ju ge sig fan på.
Världens störste man mot världens minsta.
På träningslägret hade jag riktigt svårt för denna gren, jag hade varit lätt att ha ner… När jag klättrade upp på stegen som ledde ut till pylonen hade jag min vänner inom räckhåll, de skrek och hejade och jag kände att det här kommer gå bra…
Tor såg inte så galen ut i hjälmen och jag visste att han är äldre än mig. Jag inbillade mig att jag nog har bättre balans än honom.
Väl på plats på pylonen fick jag för mig att slaget kommer att komma från hans högra hand. Han liksom skakade, ruskade med höger hand strax innan domaren började räkna ner. Jag fokuserade på att slaget kommer att komma därifrån ställde mig i en position så att jag kunde ta ett slag från det hållet.
Hans vänstra hand smög under tiden upp mot mitt huvud och jag tänkte att han kommer inte få tillräckligt med kraft ur vänster hand, den är för nära mitt huvud, dessutom får han inte slå mot huvudet.
Så all min fokus låg åt höger.
Dessutom tänkte jag vara så fräck att jag slår Tor innan Domaren sagt KÖR!
Tjena…!!
Tor slog ännu TIDIGARE än jag, dessutom slog han med den handen jag inte räknat med och sedan drog han kudden rakt i huvudet…
VÄLKOMMEN till Gladiatorerna Niklas! Det bara small, nästan så det svartnade, sedan var jag i vattnet.
Tor jublar och jag skyller på att han slår mig i huvudet… Inte nog med att jag fick storstryk, jag är med alla känslor och all adrenalin i omlopp en dålig förlorare och antyder att han fuskar… Smart gjort. Jag ångrade orden samtidigt som jag sa dem men jag ville så otroligt gärna vinna och blev så förbannad när jag förlorade.
Första tävlingsgren avgjord, den var över på 1 sekund… Nu återstod 5 grenar.
Jag pratar med mig själv hela tiden:
”Ta nya tag.”
”Glöm det här.”
”Att förlora mot Tor är inget, han är enorm och det hade varit extremt märkligt om jag vunnit.”
Intalar mig själv att försöka se det hela för vad det är: Detta var inte min gren.
På med nya torra kläder och ut igen.
Attackboll!
Nu jävlar…
Upp dyker Phoenix, mannen som gjort 100 meter på 10,8 och väger 100 kg…
Nog är jag snabb, men inte fan gör jag 100 meter på under 11 sekunder…

I nästa gren dyker Prime upp och jag kommer så galet fel i Ringarna.
På träningslägret gjorde jag det bra. Nu blev det bara knäppt.
Första tanken var att finta, att jag skulle gå vänster och få Prime att hoppa ut och börja svinga åt det hållet. Därefter tänkte jag när Prime väl var i luften börja köra åt ANDRA HÅLLET.
Låter som en bra idé eller hur ?
MEN domaren skriker direkt och jag får en varning för passivitet och allt låser sig. Jag kommer helt ur balans och tänkte bara på att jag måste ut i luften FORT innan jag blir diskad.
Diskad… DET vore ju den ultimata floppen.
Så jag hoppar ut i luften med fel balans, fel fokus och helt utan rytm och när jag därefter ser Prime i högsta fart svingandes ut i luften tänker jag bara på hur smal och vältränad han är och att jag kommit fel…
Kass start kan man säga, fel fokus kan man säga.
Vi får ögonkontakt någonstans i luften och jag kände mig nästan som en paralyserad insekt.
Jag blir än i dag så klart oerhört irriterad på min insats. Jag är lätt i kroppen, har bra kroppskontroll, är stark för min vikt och har alltid älskat att klättra och hoppa. Jag borde gilla ringarna.

Men jag slutar helt enkelt tänka på min egen insats, börjar fokusera på Prime och på att inte bli diskad.
Slutar gunga, slutar vara aktiv och inom några sekunder är det över.
Primes demonstration är helt grym. Jag blev uppäten.
Först klättar han upp på kedjorna sedan hoppar han på båda mina axlar och jag minns att jag tänker att det här kommer jag orka hålla emot… Hahaha!
En imbecill insekt med fel fokus…
Innan jag vet ordet av har jag tappat ena handen och jag tänker fortfarande att jag kommer orka hålla i.
Sedan smäller det bara till och jag störtar mot vattnet. Minns att jag tänkte medans jag föll: ”Det var en jävel att vara stor.”

Dessutom undrade jag om min axel höll. Jag känner sällan smärta under tävlingar och kan ofta inte avgöra om något gått sönder på riktigt när det sker.
Mina vänner trodde nyckelbenen skulle gå av.

När jag kommer upp ur vattnet som en blöt katt kommer Gry springande. Jag säger något om att jag hade tagit honom om vi vägt lika mycket, vilket jag tror än i dag
När Prime går förbi mig säger han att jag är modig. Jag vet fortfarande inte om han var ironisk eller vad han syftade på:
Det jag sa till Gry?
Eller att jag vågade säga högt att jag kan ta honom om vi vägt lika?
Bilderna på TV är ju hysterisk roliga. Vi har så otroligt olika kroppar.

Ja, sedan såg ni ju vad som hände, hur mina fyra timmar i en ishall i Karlstad var. Ni kanske satt där hemma och skrattade och sågade. Ni kanske satt och funderade vad jag höll på med, jag kan förstå det. Jag undrade också.
Det låter töntigt och klyschigt men det var ett liv av känslor som passerade, jag skrattade, skrek, förbannade mitt öde, hatade, älskade mina vänner som peppade och peppade och peppade.
Det var så mycket och det gjorde så ont.
Fan fan fan jag skulle ju vinna och här blir jag mosad och Chris, han dominerar totalt.
Jävlar vad bra han är, vilken övermänniska. Poängrekord!
Ett potentiell vinnare, helt klart.
Du har all min respekt Chris och jag tror det är en och annan av de andra deltagarana som drog en lättnades suck över att du åkte ut.
Sedan fortsatte det.
På tv ser det enkelt ut.
I verkligheten är det inte enkelt och det gör lite ont.
För mig även mentalt ont.
Direkt efter rekyllen tänkte jag att jag åker hem…

Men jag har något som driver mig, som är svårt att förklara. Jag ger inte upp och jag slutar inte. När det gäller träning, gillar jag grisig träning bäst.
Å andra sidan vad skulle jag gjort där i Karlstad? Åkt hem?
Mitt i all känslostorm möter jag Tor, han stannar upp frågar om jag är okej och jag säger som det är, att det är jobbigt för jag vill så mycket.
Jag säger att jag vill leverera men underpresterar något enormt. Det blev ett samtal på några minuter mellan mig och två meters mannen men det blev ett samtal som satte standarden för hur jag fortsätta tänka.
Ge inte upp sa han, bit ihop, kämpa vidare, det är inte över än.
Efter gatloppet är det Tor som tar initiativet till att lyfta upp mig och jag blir buren till Gry.
Det store mannen ger hopp. Den store mannen har ett större hjärta än ni kan ana!

Det tillsammans med mina vänners peppande gjorde att jag inte riktigt trodde på att det var slut när hinderbanan började.
I omklädningsrummet sa jag, det är synd om Chris som kommer tappa 19 sekunder i hinderbanan… Dumt sagt och jag svalde mina ord samtidigt som kameramannen slog på kameran igen och bad mig säga det igen… Jag sa NEJ.
Mitt huvud är för knäppt för TV…
Resten av kvällen tänker jag på fortfarande.
Det är som ni förstår en helt osannolik känsla. En dröm.
Så euforisk att jag inte med ord kan beskriva vad jag upplever.
Det är mitt livs största kick.
Jag var verkligen längst ner i mitt känsloregister och sedan vände allt. Det är konstrasterna som gör det så stort, så mäktigt, så känslostarkt, så obeskrivbart. Så jäkla jäkla skönt!
KROSSAD som en myra. Sedan efter mållinjen kramad av mina barn.
Jag har tänkt på det varje dag sen i Juni.
När jag klättrar upp för pyramiden tänker jag: ”Nu får han skynda sig.”
När jag glider ner för linbanan ser jag att Chris inte springer uppför rullbandet utan vilar…
Jag tänker, springer han inte nu kan jag vinna.
Men va fan!!
Han springer inte! Jag kan liksom inte fatta vad som händer.
Efter att jag tänkt dom orden släpper jag handtaget från linbanan, landar OCH börjar ta mig mot rullbandet OCH han springer inte!
Vad är det här!?
Nu börjar jag springa.
Helvete jag springer först… Det här är fan omöjligt!
Känslan är så jävla sjuk.
Uträknad och sönderslagen forsar jag uppför rullbandet och alla bara skriker. Mina vänner, min familj, jag!
ALLT SKRIKER
HELA MINA KROPP SKRIKER
VARENDA CELL I MIN KROPP SKRIKER
Hur är det möjligt att beskriva den känsloeufori som drabbar min kropp, mitt sinne!?
Chris gråter och jag tycker synd om honom.
Min familj gråter.
Jag kämpar för att hålla tårarna tillbaka.
Pansar ryter något om att jag ska få stryk i semin…
Jag står på toppen av mitt eget lilla berg och känslan är: DETTA ÄR VÄRT VARENDA SEKUND AV TRÄNING, UPPOFFRING, SLIT, SVETT OCH TÅRAR!

Jag önskar ni får vara med om det i era liv någon gång. För efter något sådant här är känns ingenting omöjligt.

 

Så tack till er alla som orkat läsa min lilla berättelse.

Det är en liten historia men en historia jag behövde berätta.
Å ett enormt stor tack till er som orkat kommentara. Som gett mig feedback.
Det betyder massor, jag har läst och tagit till mig varenda ord.
Det värmer så i mitt hjärta.
Tack till min familj och till min fru för att du orkar med mig.
Tack till dig Mikael Hollsten för att du inspirerat mig och för att du fortsätter inspirera många andra.
Tack för att jag fått blogga tillfälligt på aldrigvila.se
Å framför allt tack för att du vågar stå upp för alla som får skit, sluta aldrig med det.
Aldrigvila har alltid varit och ska även i fortsättningen vara en kraft mot alla som vill trycka ner och förminska människor.
Vi som läser här och tränar måste se vårt ansvar mot våra med medmänniskor.
Vi har alla en historia oavsett om vi är vältränade, tjocka, små, svarta, vita eller smarta eller dumma.
Det är en svår sak att bokstavligt Aldrig Vila men det är en enkel sak att lova sig själv att aldrig trycka ner, håna, reta eller jävlas med andra.
Se på Sarah och hennes resa till exempel.
Vi vill alla bara få må bra!
Så packa nu ner träningslinnet, lyft upp träningsväska och ge er i väg.
Fånga er dröm, gör det som krävs och var snäll mot dom ni möter på vägen.
För ni vet: Är man stark måste man vara snäll.

AV OUT

Huva å lurar

Låt mej bara vara.
Låt mej bara vakna.

Hälsar: Stockholmstrafikens mest osociala människa.

Vilodag

Och nu sitter jag bara och tänker på hur hårt jag ska vid nästa pass...
Varför är jag så?

Det var en värld som inte var min

Men jag är glad för varje stund och varje känsla den gav.
Jag pratar om gym och kroppsbyggnarvärlden, en värld där man väger sin mat och går upp 05.00 för att gå fettbräningspromenader.
En värld besatt av kosttillskott och bilder på sig själv på Instagram.
I början var jag oerhört fascinerad över all drivkraft, alla snygga kroppar. Ville tillhöra, veta mer, delta.

Mitt mål blev att bli uttagen till Gladiatorerna.  Bli en del av den världen. Få se, uppleva och förstå.
Nu är jag där jag ville vara, jag blev uttagen. Lyckades med det jag önskade.
Jag har tack vare det fått testet mig själv, utvärdera mig själv. Inte bara fysiskt utan även mentalt.
Jag utsatte mej för extrema situationer och jag kom ut lite trasig.
Nu är livet sakta på väg tillbaka till vad det var innan och det känns oerhört skönt.

Jag är inte som dom. Jag är en 38årig tvåbarns far som vill den bästa jag kan bli på alla plan. Inte bara den idrottsliga.

Resan tog mig dit jag inte varit tidigare, jag träffade människor jag annars inte möter. En del fantastiska människor. Jag fick vara delaktig i något dom flesta inte får uppleva och den gav mig mitt livs enskilt största kick. Och för det är jag glad.
Den fick mig också att förstå ytterliggare en sak om mig själv:
Jag är mer än killen som springer milen under 40min och lyfter 117,5kg i bänkpress trots att jag bara väger 68kg.

Helt plöstligt står det mej

Upp i halsen.

Trots att det blev så bra och allt det roliga det representerar så påminner jag mig själv hela tiden att jag inte var tillräckligt bra mot gladiatorerna.
Så är mitt livet, sällan nöjd.
Vill bort från skiten.

På min mössa står Gladiatorerna, jag vänder på den så att texten inte syns.

Fredag

Idag blev jag bjuden på en kanelbulle sen tittade jag på morgonpasset. Därefter hörde jag en låt som berörde.
Thomas Quick kanske blir fri och jag funderar på att boxas.